“No?”
Nothing.
“Aprofessor,then?”
Theugh-ishsnortreturned.
“Noagain?”
Thewolfsrathedattheirearwiththeirbakpaw,asiftosay,“Justawolf,thanks.”
“Iknowyou’renot,”Harrysaid,hisvoiedropping.“YouknowwhoIam,don’tyou?”
AnotherhuffHarryhosetoreadasanaffirmative.
“ThenyouknowIwasratherlosetoSiriusBk.IknowananimaguswhenIseeone,”hesaid,mostofthetime,headdedmentally.
Thewolfturnedbaktolookathim,narrowingtheireyes.
“You’renothelpingyourase,”Harrypointedout.“Beauseyoulearlyuandme.”
Theireyesbeameimpossiblynarrower.
“You’reabitrubbishatbeingadog,mate,”Harryughed.
Thewolfsnappedathimhalf-heartedly.
“So,willyoutellme?”
Thewolflookedathimilyforamoment,thenstood,andbegantowalkawayfromHarry,baktowardsthewood.
“Hey!”Harryalledtohim,butthewolfdidn’tlookbak.
Harrywathedthemdisappearintothelineofthetrees,beomingmoreonvinedwitheahstepthat,whateverwasgoingoninthisastle,whateverhauntinghefelt,hadalottodowiththatdamndog.
如果,请我们的网站地址《宅书屋》om
请大家记住网站新地址http://.123.
御宅屋自由小说阅读网